Dagen du somnade in efter att ha legat på IVA i nästan en hel månad.
Du kämpade hela tiden, men jag antar att man till slut inte kan klara av hur mycket som helst. Inte ens du kunde klara det. Jag är tacksam för alla fina stunder du gett oss alla och du ska veta att vi aldrig kommer glömma dig.

Jag vet i alla fall att du har det bra där du är nu och slipper smärtan och förvirringen man får av lång tids vistelse på IVA. Det känns skönt på ett sätt att du fick somna in även om vi alla gärna hade haft dig kvar ett tag till.

Men det är den riktiga Jonne vi kommer att sakna, han som alltid skämtade och var lite småbusig. Han som visste allt och alltid vann alla kunskapsspel. Han som hade sett nästan hela världen och som alltid verkade förstå allt och som höll med i smyg när ingen annan gjorde det. Det är sådana minnen vi kommer att ha. Inte från den där tiden när du var sjuk och hade ångest, för det är inga glada minnen.

Det enda jag är ledsen för är att jag inte åkte upp och hälsade på dig dagen innan då du mådde så bra och skulle få flytta till en vanlig avdelning i slutet av veckan. Jag hann inte ens upp till sjukhuset och vara med dig när du dog. Allting gick så fort, men det är skönt att veta att du inte hade ont då i alla fall eftersom du fått så mycket smärtstillande och ångestdämpande mediciner. Mormor fick i alla fall vara med dig och det känns bra. Hur ska hon klara sig utan dig?
Jag lovar att vi ska försöka hjälpa henne med allt. Men du kan väl hålla ett öga på henne du också, från var du nu än är någonstans.

Sov gott Jonne, världens bästa Jonne